Olycksbarnens Nöjesmagasin

Ska dra igång den här sidan "snart", under tiden tycker jag att du ska läsa andra fantastiska bloggar som bloggar om punk och dyl. Här är fyra som jag brukar läsa själv:

Brända halsmandlar

En ung kille som heter John som brukar skriva om trallpunk och blandad musik. Ganska ny blogg, mest spelningsrapporter men har en lovande framtid framför sig.
http://brandahalsmandlar.blogg.se/

Turist i tillvaron

Mikael Sörling är ju någon form av legend, skriver bra och ofta om all möjlig punk.
http://sirling.blogspot.com/

Farbror Punk

Han har en sida som heter Punktjafs, jag har träffat honom en gång och då ljög jag för honom. Så det är lite jobbigt, men han skriver bra och det är många intressanta inlägg.
http://farbrorpunk.blogg.se/

Blogg as fuck

En kille som kallas Masken, har en sida som heter Punk-as-Fuck också. Har fått många tips på band från denne man.
http://bloggasfuck.blogg.no/

Ja, det är naivt av mig att tro att ni inte skulle känna till dom här sidorna om ni ändå är inne på denna. Men kanske är det nån du inte känner till... detta är mina 4 favoriter! För övrigt kan man notera att det är 4 killar också...

Sällskapsresan, Gulsot & Kaffekatt spelar musik på Kafé 44

Datum: den 24 februari 2009
Tid: 19:00 - 22:00
Plats: Kafé 44
Gatuadress: Tjärhovsgatan 42
Stad/ort: Stockholm, Sweden

http://www.facebook.com/event.php?eid=61753468192

http://www.sallskapsresan.nu
http://www.myspace.com/kaffekatt
http://www.myspace.com/gulsot

Kjell Höglund
… eller ”Who is this old man?”

- om en skamlöst lögnaktig inlämningsuppgift

Jag har genom mina fanzinenummers mer skruvade inslag blivit känd som en vandrande lögnhals, ljugarevalsen personifierad. Intervjuerna med Puttra, Hans Winnerbäck och Ulke, för att nämna några av många, har bidragit till en hälsosam skepsis hos läsaren inför sanningshalten i mina texter. Ändå känner ni inte till mina allra värsta valser, där skamlösheten stundtals är bottenlös. Jag har genom mina år i grundskolan utan minsta rodnad på kinden lämnat in uppsatser utan ett enda sant ord. När jag gick i åttan skrev jag ett arbete om Tjeckoslovakiens fotbollshistoria fram till att landet delades. Inte ett enda matchresultat var sant, samtliga spelares namn var fingerade. Min svensklärare visste inte ett jota om fotboll, så det var vattentätt… När jag gick på gymnasiet fick vi i uppgift att skriva en recension på en konstutställning. Jag orkade inte gå bort till Kalmars Konstmuseum, så jag gick hem och skrev en recension direkt istället… Tydligen var jag övertygande i mina målande beskrivningar och sylvassa åsikter, ty betyget blev MVG. Då åsyftas MVG som i Mycket Väl Godkänt, inte Misstroendeartad Votumutdelning Genomgående. Rille Bengtsson – en skrupelfri manipulativ beräknande fan…

Häromdagen hittade jag en bortglömd uppgift från engelskan på högstadiet. En kortare presentation av artisten och kulturpersonligheten Kjell Höglund. Det var tydligen en ganska sunkig prestation rent språkligt, betyget var M- (Medel minus), men lögnantalet var det sannerligen inget fel på. Här återger jag texten med ett (L) inskjutet för varje lögn. Varning för att alla (L) förstör flytet i texten utfärdas.

Kjell was born on the 14th of July 1948 (L) in Stockholm (L). His father, Walter (L), was a carpelter (L). His mother, Marianne (L), was a teacher (L). Kjell has two brothers (L) and one sister (L). Kjell started to sing when he was seven years old in the school choir (L). He started to write own songs when he was sixteen years old (L). His big breakthrough came 1989 and the album “Inkognito” (L), which included hits like “En stor stark” (L) and “Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” (L). In Sweden is he famous as the cult king. When he was 23 years old he met his wife (L) Gunnel, born Almqvist (L). Now he lives a calm life with his wife and his two children (L). Kjells biggest supply is without hesitation his naked voice! Oh, what a tumour! I get exalted! Let´s rock n roll!

By Christian Bengtsson 9C

Kultfakta: Gunnel Almqvist är en moderattant som bor på mina föräldrars gata…

De märkliga utfallen på slutet kan ses som ett exempel på hur otroligt oseriös jag var på högstadiet…

Men ni har ännu inte hört det bästa. Under hela texten hade jag klistrat dit en bild ”föreställande Kjell Höglund”. Fast mannen på bilden var egentligen en galen uppfinnare från 1800-talet med gammeldags glasögon, tidstypiskt skägg, en arg stirrande blick och antika kläder. Min engelsklärare hade skrivit: Who is this old man? Avslöjad, genomskådad, bortgjord…

Tobias "Tobbe" Malm är sångaren och gitarristen från trallpunkbandet Varnagel, han är vänsterhänt (uppenbarligen) och passerar snart trettio år. Men åldern verkar inte ha stoppat honom, den lilla rebellen inom honom lyser igenom och han och hans band fortsätter att revoltera, nyss släppte dom sin tredje fullängdare "Vill ha mer" och det verkar på Tobbe att dom inte tänker ge upp än. Vi på Olycksbarnens Nöjesmagasin tog oss rättigheten att få intervjua denna man en sen tisdagskväll. Ungefär såhär gick samtalet...

Hej! Vad håller du på med?
Tjena Ludde! Sitter och lyssnar halvt på Hjärnstorm från TV och softar framför datorn....

Berätta vem Jerka är.
Jerka är en punkarslyngel som varit aktiv både inom scenen och inom olika politiska grupper i halva sitt liv, är numera fil.mag i ekonomisk historia, utbildad arkivarie, allmän expert på Folkets husrörelsen samt trakterar bas i norra halvklotets noblaste trallpunkband.

Vill du avslöja vilket band?
8 bokstäver, första är V.

Då är det till att gissa då. Vi lämnar Jerka. Berätta, hur känns skivsläppet såhär nu i efterhand, blev du nöjd med slutresultatet?
Hmm.. ja, är jävligt nöjd. Kom nära originaltanken med att göra en spretig skiva med en massa låtar i olika stilar. För min personliga räkning hade det dock kanske varit lite roligare att släppa från sig en skiva utan att varit tvungen att sjunga in sången tokförkyld och 50%-ig i rösten... men men, sånt händer.

Känns det som den gått hem bland eran fanskara?
Av dom vi känner och som hängt med oss hela vägen -vilkas smak vi respekterar högt, har den fått idel lovord vill jag lova. Dom som förväntat sig en platta med Patridiot-, Kärlekssaga- och Frihet för få-låtar har nog dessvärre inte varit lika exalterade... men sånt är ju inte så konstigt egentligen. Tror att det främst är dom som upptäckt oss relativt nyligen som känns att plattan kanske inte varit det mest tippade vi kunde komma med. Vilket i sin tur känns bra för oss.

Man ser att olika recensenter kritiserar eran Hellacopterslåt, tror dom att ni förvandlats till några rockstjärnor, eller är dom förbannade på att ni inte är tillräckligt seriösa, som ni oftast brukar vara?
Tja, både och kanske. Antingen brist på humor, eller så har dom så bestämda uppfattning om hur Varnagel/genren ska låta, att dom sågar det rakt av. I övrigt är ju dessa reaktioner just vad låten syftar till. Den är ju ett stort [och tämligen uppbart] skämt, och är främst en låt vi tyckte var humoristisk på ett internt plan... Att den kom med på skivan är väl för att vi tyckte den fyllde en funktion och att den faktiskt svänger rätt bra.

Ja, den har verkligen fastnat i mitt huvud. Har eran trummis skrivit andra låtar än "Hela havet stormar"?
Japp, Freddan har skrivit några låtar till, varav vissa t.o.m. är inspelade men osläppta... Han har dessutom varit med och skrivit på andra låtar, t.ex. Drömyrket har han gjort en stor bit på. Ni bytte ju trummis för ett tag sedan, känns det bättre med Freddan? Ja, han är inne på sitt fjärde år i bandet nu och det känns naturligt att han börjat spela med oss. Vi har ju mer eller mindre lärt oss spela tillsammans som snorungar.

Lite "out of date" men, hur kom det sig att ni bytte trummis?
Danne hade inte riktigt den tiden vi ville att bandet skulle få, det var knepigt att hitta fasta reptider, tacka ja till spelningar, m.m.. Han hade inte Varnagel som sitt huvudband och det var dealen med honom hela vägen, så när Freddan dök upp var det hela inte särskilt dramatiskt.

Låten "Trall punkt nu" gick hem hos fansen på direkten, likaså gjorde ju "Den perfekte rebellen" på sin tid, när vet man att man skrivit en hit?
Oj... Vad det gäller Trall punkt nu, är det en grej jag velat göra länge, lite halvdorkigt sådär; den obligatoriska nostalgitrippen, åldersnojjan...hehe, men kanske inte riktigt vågat då det lätt blir för jävla töntigt haha. Rent musikaliskt är den lite djärvt skriven; taktbyten, metalflirtiga partier, tonartsbyten och täta variationer... Hmm hit och hit =) Kanske är den lite vågade texten och den djärvt skrivna musiken som gör det för vår del..? På dom punkterna gäller det isf samma för Rebellen.

Är det något du medvetet kan tänka på när du skriver?
Tänka hitmakeri menar du?

Ja precis
Nä, verkligen inte. Jag tycker alla mina låtar är hitar ;) För mig iaf, annars skulle jag inte palla att skriva dom. Det kan dock vara lite otippat vilka låtar som går hem extra mycket. Trall punkt nu t.ex., den var jag faktiskt väldigt besviken på när det var mixad och klar. Lyckligtvis röstade övriga i banden ner mig och lät den leva. Upplevelser av egenskrivna låtar kan bli otroligt psykologiskt ibland och man är verkligen inte den mest objektiva bedömaren själv!

Okej, inget mer med det. Ni spelade på Augustibuller i somras, kändes det som en stor grej för er eller har ni haft spelningar som känts "större"?
För min del var det det största som hänt på live-fronten helt klart. Har varit ett uppsatt mål i många herrans år. Kändes lite tomt efteråt faktiskt. Lite som om luften gick ur lite...

Hur har bilden av projektet Varnagel ni hade -99 förändrat sig idag, kunde du ana skivkontrakt på de legendariska Beat Butchers och Kamel, fullängdare och allt dåförtiden?
Jag och Henkan satt hos mig och funtade på att dra ihop ett band som skulle spela svenska, snabba punklåtar utan särskilt många stilmässiga kompromisser. Spelade in demon mest på skoj och tänkte nog inte särskilt mycker mer på det. Drömmen sen det första tonåret har ju givetvis varit att släppa platta, och då helst på Beat Butchers- som är och alltid har varit Sveriges punkigaste bolag enligt mig. Kan väl säga att känslan av att dom få målen man haft med musiken faktiskt redan har gått i uppfyllelse...

Händer det att du lyssnar igenom era gamla alster ibland?
Självklart gör jag det!

Kan du nämna någon speciell textrad just nu som du känner att du blivit extra nöjd med genom åren och låtarna?
Oj vilken fråga.. Jag försöker vara nöjd med alla rader i alla texter jag ger ifrån mig. Får väl ta denna då kanske:

"Nu är vi beredda att offra
allt det vi nekar tiggaren,
han som fryser i vintervinden och ser på
när svinen ger pärlor åt varann"
/Blå Traditioner

Annars är jag kanske lite extra nöjd med Blixtar, Gift, Grav, Jag behöver er, Jag vill inte vara ett kön, Kanal fem, Klassens timme, Manodepressiv, Rutor, Stenar mot pansarvagnar.

Du känner aldrig nu, när du lyssnar igenom era gamla låtar, att det är något du skulle velat ändra på eller något sånt i nån låt?
Nä. En låt skrivs i stunden. Den blir som den blir. Blev den inge bra kan man skita i den och skriva en ny. Har aldrig varit lockad att ändra i någon låt som är klar. Är den klar så är den. Blir den inte bra direkt, så kommer den inte bli det med en massa extra timmars jobb heller. Däremot kan jag känna att en ordentlig mastering på Andra klass-mCD:n hade nog varit på sin plats, bättre och mer tid på mixningen av Offentligt häckleri hade behövts, lite mer jobb på vissa kör- och stämgrejor under dom tidiga åren kanske inte heller hade suttit fel, några omtagningar här och var, men överlag är det ju som sagt bara att göra en till inspelning och hoppas på att den blir bättre än förra!

Hur stavar man sångaren i Radioaktiva Räkers efternamn?
Antilla.

Hur ser du på att folk lite sporadiskt nämner att din röst är identisk med hans?
Tja, det är ganska smickrande! Han själv fick ju höra Asta-Micke på sin tid, så... Nu var det faktiskt mest under våra första 3-4 år som folk gjorde den jämförelsen om mig och det är klart, är man inget proffs utan en glad amatör, så låter man ju som sina förebilder -hur ska man annars göra?!

Hur ser du på din framtid? Finns det möjligheter att du kanske förvandlas till en föråldrad trubadur i kofta som sitter på caféer och sjunger avskalade nakna sånger om ungdomen och revolten, eller blir det Varnagel till döden?
Allvarligt talat har jag ingen aning och funderar väldigt lite på sånt för närvarande. Är fullt engagerad i nuet med pluggande, jobb med högstadieungar, repande och kärlek. Trubadurkoftan sitter dessutom nog redan på plats är jag rädd. Brukar lira lite tillsammans med min vapendragare Joel, på olika visprylar... Givetvis kan inte Varnagel finnas förevigt och begränsningar i vad vi kan tillföra musikvärlden finns ju. Dessutom vet man ju aldrig vad som händer nu när vi i rasande tempo närmar oss 30 och folks intressen förändras successivt. Om jag ska försöka föreställa mig själv i framtiden så tror jag att jag helt enkelt jobbar i plugget och i bästa fall med bra undergroundmusik vid sidan om, typ i studio, skivbolag eller något sånt.

Kommer du någonsin klippa av dreadsen?
Kanske det.

Berätta lite om dom, när skaffade du dom?
2000 var det. Det var mest som en desperat åtgärd att kunna få långt hår nån jävla gång :) Har ju sjukt krulligt hår egentligen, så det var ju omöjligt innan.

Vilken Varnagel-låt är du mest trött på att spela?
Människomarknad.

Utnyttja den alternativa median nu, säg någonting viktigt!
Det är inte det mamma och pappa säger som det är svårast att revoltera emot -det är vad dom gör. Kom ihåg det när ni börja närma er 25. Vilka är idealen, normerna och preferenserna? Börja bekämpa patriarkat och främlingsfientlighet hos er själva. Våga leva på annorlunda sätt. Våga ifrågasätta det självklara. Man blir smartare om man säger nej! Halleluja!! Läs fanzine och stöd ärlig kultur som inte vill sälja dig något! Gonatt.

Intervjun är från 2007 och var den första intervjun jag gjorde. Nu har ju dock bandet tyvärr lagt ner, men den här intervjun har legat på MySpace och skräpat. Det känns bättre att ha allting vi gjort samlat på en plats.
//Ludde

När Stukas 1998 kastade in handduken var det många som sörjde, klädde sig svart och blev allmänt apatiska. Sveriges kanske främsta musikexport sen Björn Skifs och hans ”Hooked on a feeling” var ett minne blott och den svenska tuggummipopens All slutade leverera hits till oss. Äntligen vågar dessa trasiga själar se positivt på framtiden igen; Puttra har dragit igång ett nytt projekt och även om det numera sjungs på svenska känns den sylvassa poppunken med självhäftande refränger igen på mils avstånd. Bandet bildades formellt våren 1999 och efter smakprovet ”1972”-singeln släpptes debutalbumet ”The U-generation” på våren 2000. På hösten samma år hoppade Marja, ena gitarristen, av. Ytterliggare ett år senare kom uppföljaren ”Slag under bältet” ut och en lång tids intensivt turnerande väntar. Bandet består numera av, förutom Puttra på gitarr, Mart: sång & bas, Viktor: gitarr och Dadde: trummor. Jag ringde upp frontfiguren i bandet, Puttra, för en stunds samkväm:

Ok, Puttra, först å främst, hur är läget?
Det är bara fint tack. Alla tiders.

Du kan väl börja med att berätta hur ni bildades.
Ja, det var ju Mart och Marja som träffades på en fest och blev kära. Sen tyckte ju Marja att de skulle bilda ett band och då kom Dadde och jag med, och vips så fanns Ubba.

Ja, men nu tänkte jag mer sett från ditt perspektiv?
Vad menar du?

Ja, så där skulle ju Mart eller Marja beskriva det; tona ner snacket om att det egentligen är Puttras nya band.
Nu förstår jag inte riktigt…

Alltså, Ubba är ju i allmänhetens ögon Puttras nya band; den naturliga fortsättningen på Stukas.
Haha, det tror jag inte…

Äh, var inte så blygsam nu. Man kan ju tycka att de andra är lite för dåliga musiker för dig, känns det inte ibland jobbigt att behöva harva treackordslåtar?
Jag tror inte jag är bättre musiker än någon av de andra i bandet och Stukas körde ju också ganska enkla låtar, så…

”Enkla låtar”? Det får stå för dig. När bestämde du dig för att de andra höll måttet för att få ingå i ”det nya Stukas”?
Nä, men du verkar ha missuppfattat allting. Ubba är ju ett helt annat band, Ubba spelar ju svensk trallpunk, vi är ju snarare en fortsättning på DLK än på Stukas.

Ok, jag förstår om du inte vill verka kaxig, men… Vi går väl vidare då. Om du jämför ”The U-Generation” med nya plattan, vad är den största skillnaden?
Ja, den största skillnaden är väl att vi spelat ihop längre nu än vad vi hade då. Det mesta går automatiskt när vi repar och så. Annars vet jag inte, det är ju ungefär samma stuk på den nya plattan.

En grej jag funderat på mycket är varför Mart sjunger i Ubba, när det är du som står för det mesta materialet?
Eh… Har du inte någon av våra skivor?

Jo, båda.
Där står det klart och tydligt att det är Mart som skrivit nästan alla texter.

En annan sak på samma ämne; varför kallades ditt, Mart och Johan Johanssons gamla band för Mart när det var du som skrev merparten av text och musik, och dessutom sjöng i bandet?
Nä, men nu får du ge dig. Det här är ju inte seriöst. Mart var ju inget band, Mart var Mart själv, han sjöng, och vi var hans kompmusiker.

Ni säger ju ofta i intervjuer att ni är ett helt fristående band, känns det inte då jobbigt att alla ser er som fortsättningen på Stukas?
Jag har aldrig någonsin hört någon säga det tidigare.

Men på era konserter då, du måste ju märka av det då? Det vimlar ju av folk som står och ropar efter ”Litle miss green eyes”, ”Funhouse” och ”Gonna kill her”.
Du är ju helt rubbad. Folk brukar skrika efter DLK-låtar, inget annat.

Vad säger Mia nu då?
Om?

Om att hon inte får vara med i Ubba?
Får hon inte vara med i Ubba? Snälla du, det har aldrig varit aktuellt. Det har aldrig varit på tal alls. Vi är ett par, ja, men det behöver inte betyda att vi måste spela i samma band.

Ja, fast nu pratar du om Mia från Stukas va?
Ja?

Jag menade Mia från Mimikry.
Vad är det med henne?

Ja alltså, blev inte hon putt när hon inte fick vara med i Ubba?
Nej, nu tycker jag vi lägger ner det här om du inte kan vara seriös och ställa riktiga frågor.

En sista sak, om Stukas erbjöds ett mångmiljonbelopp för att återförenas, skulle ni anta det erbjudandet då?
Skit på dig.

Där stängde jag av bandspelaren, men vi satt och pratade en lång stund efteråt. Han berättade bland annat om den värsta hysterin under Stukas-tiden; då han knappt kunde visa sig ute innan autografjägarna svärmades runt honom. Att han dock kunde hantera denna framgång och bevisligen fortfarande står med båda fötterna på jorden, tycker jag visar vilken storartad kille han är. Detta ser vi ju också klart och tydligt i intervjun, när han hela tiden vill tona ner sin egen roll och betydelse i Ubba, och med en dåres envishet hävdar att alla fyra medlemmarna betyder lika mycket för bandet. Vi önskar Puttra lycka till med hans nya band, utan att för den skull glömma bort vilken milstolpe Stukas var.

Skrivet av Rille Bengtsson (från fanzinet "Drömmen om min svågers radhus #9" från 2002)

Greta Kassler – Människovärdet (CD, Buzzbox Records/Trapdoor Records, 2008)
Tredje skivan för bandet, även denna i pappersficka (eller vad det kallas). Eftersom jag då lyssnat på de alla blir det svårt att undvika jämförelsetrams. Greta Kassler känns mer som ett ”band” på den här skivan än vad de gjort tidigare. Fast texterna är lika, kanske lite mer Stureplan, kvällstidningar och tv-program på den här skivan. Låtarna som utmärker sig är Äganderätt (skön klassisk slinga!), Hög på hat (bästa låten på skivan) och, obviously, Snabba cash! (där de försöker sig på någon form av hardcore, som bara låter konstig). De har verkligen visat upp att de kan skapa och spela bra trallpunk. Jag kan dock tycka nu att det är dags att göra någonting nytt för Greta Kassler, skivorna låter fortfarande för lika varandra, det räckte med att Asta Kask skrev en ”Ringhals brinner” liksom.

Greta Kassler live:
11 september - Kafé 44, Stockholm
12 september - Bergagården, Åkersberga
13 september - TBA, Åkersberga
19 september - Snövit, Stockholm

//Larvig

Grottmongo – Session 2 (Efter pizzan) (MP3, Egen utgåva, 2007)
Dom kallar detta för ”grindcore” och mina grindcorekunskaper sträcker sig nog bara tyvärr till Anal Cunt som enbart vinner på roliga låttitlar. Det här bandet har inte ens låttitlar, tydligen ska det vara något annat grindcoreband som inte heller kör med den grejjen att ha låttitlar. Undrar vart gränsen sätts för vad som är en låt och vad som bara är jam/lek/osv, och vem sätter den? Jag har svårt att urskilja de 19 låtarna på demon, den som stack ut var den med någon form av pipig röst, så jag säger att det är den bästa på demon. Annars är det väl bara mangla på, dom har nog ändå ganska roligt när dom spelar vill jag tro.

//Larvig

Nej, det kändes tråkigt att bara ta med gamla saker som vi redan "gett ut". Här kommer en gammal recension som möglat digitalt på datorn under en tid.

Sällskapsresan – Promo (MP3, Egen utgåva, 2007)
Punkbandet Kalabalik i Lingonskogen har sedan en tid tillbaka bytt skivbolag, namn och musikstil till Buzzbox Records, Sällskapsresan och en mycket mer agressiv politisk musik där dom sjunger att dom konstigt nog hatar rasister och kapitalister. Denna ”promo” släpptes ett tag efter namnbytet och ska vara ett smakprov på vad som komma skall. Det är nämligen så att bandet ska släppa en fullängdare. Ordleken med orden ”osäker/osäkrad” är rolig, fast låten säger mig inte så mycket mer, musiken gör mig inte heller så upprorisk som man egentligen vill bli till texter som ”vi måste vägra hålla tyst, vägra vara dom till lags - och om dom sparkar mot oss ja då sparkar vi tillbaks!”. ”Då som nu” känns nu efter flera lyssningar som en bra andra låt, för den är ett bra uppbyggande inför den sista låten i ordningen, explosionen ”Vårat val”. En genuin punklåt, en riktig ”knulla högern”-text och riktigt grymma melodier. Bara att sångaren uttalar ”privilegium” på ett sådant härligt sätt gör att man inte kan göra annat än att älska låten. Nej, det är bra grejjor det här, trots att dom tyvärr fastnat lite i ”frälsa för de frälsta”-facket. Men kolla in dom!

Nu är det så att Sällskapsresan släppt sin fullängdare, som är skitbra. Bästa låtarna från den skivan är dock inte alls de tre låtarna som var med på promon.

//Larvig

Ja, redan efter två dagar skulle man kunna tro att det gått utför... Men så är icke fallet! Medan ni väntar drar vi in lite mer från våran MySpace-sida, där har vi ju lite material att ge ut.

Förmögenhet – Är det någon som är snål så är det du! (7", Release the Bats, 2007)
Omslaget ser ut att vara hämtat från någon av de morbida serierna i MAD, det är najs, men det är inte det jag ska recensera. Nej jag ska försöka recensera musiken, som är en blandning mellan hardcore och 77-punk kan man säga. Dom där Förmögenhet är väldigt egna av sig, det blandas in prat och skrik i sången tillsammans med väldigt orytmiska texter. Jag tycker konstigt nog att det fungerar i de flesta låtarna. Själva texterna kanske inte är dom bästa, men det är lugnt för att dom känns väldigt ärliga, och så länge det känns ärligt är jag nöjd. Min favoritlåt är "Är du rädd för internet, lille vän?", en väldigt svängig och kängig låt där sångaren visar upp att han kan säga ordet "deklarera" väldigt snabbt & väldigt ofta. Jag blev lite besviken först när jag lyssnade på A-sidan, men låtarna blev bättre och bättre, de bästa låtarna är de tre sista låtarna på sida B. Rolig skiva att lyssna på, känns som en fin hyllning till punk och hardcore.

//Larvig

1. Leo, hur kommer det sig att du fick kontakt med fanzinekulturen från början?som följdfråga, hur bestämde du dig själv för att släppa ett zine?
Jag har nog aldrig riktigt kommit i kontakt med fanzinekulturen. Alltså, jag tycker att det är roligt att läsa zines osv osv, men jag har inte läst så mycket. Om jag minns rätt så hade jag inte läst ett enda zine när jag började göra första numret. Jag antar att jag tänkte att jag blir häftigare om jag gör ett fanzine, och det blev jag ju också. (Eller hur?) På nåt sätt så känns det iallafall som att man inte riktigt upplever punken förens man är med och skapar den på något sätt. Jag vill inte bara vara en folköldrickare. (Inget ont om folköl alltså, jag vill inte BARA vara en folkölsdrickare)

2. Hur många ex tryckte du upp, upplevde du det som svårt eller lätt att få allt sålt?
Jag kopierade massa A4 papper som jag sen skulle vika ihop och häfta så att det blev en tidning i A5 format. Helt klart bästa formatet. Jag tror att jag kopierade upp papper till ungefär 70 zines, men kanske hälften ligger ohäftade hemma och skräpar. Att sälja dom var löjligt enkelt, jag häftade dagen innan buller och sålde slut första dagen. Någon köpte 10 stycken för att "alla viktiga" skulle få ett ex. Hehe trallpunk är så elitistiskt.

3. Hur skriver du, utspritt under lång tid, eller kör du korta intensiva spurtar?
Det går i perioder. Ibland skriver jag inget på en vecka, men så helt plötsligt känner jag peppen och sitter uppe en natt och skriver flera recensioner, kanske en spelningsrapport och en intervju. Oftast så är det bara en recension då och då som skrivs. Jag brukar inte behöva tvinga mig att skriva iallafall, jag skriver för att det är kul. Fast det roligaste är när man är klar, konstigt det där.

4. Du kanske svarar på det här på fråga ett, men om inte; har du haft några stora inspirationskällor (fanzineister då, skriver du asta kask blir det fan storsmisk)?
Första numrets huvudsakliga inspirationskälla var Marcus käng(!)fanzine "Mania for noise #2". Jag skriver ju inte direkt mycket om käng själv, och texterna är långt ifrån likabra som hans, mendet var ju det enda zinet jag hade läst när jag väl satte igång. Hela layouten snodde jag därifrån (det har visserligen använts tidigare också) och uppbyggnaden av tidningen liksom. I allmänhet så sitter jag bara och snor stilar från fanzines som är pepp för tillfället. Till nästa nummer ska jag sätta alla sidor huller om buller som i ditt förra zine, asbra!

5. Hur känner du att bemötandet varit, har du fått positiva eller negativa recensioner t.ex.?
Det är typ den största peppen. Det har varit så jäkla bra. För det första så har jag, trots att det låter som en klyscha, fått mycket nya vänner och bekanta, mycket på grund av "Det brinner". Nu börjar jag väl nästan svara på nästa fråga men det känns som att man får in en fot liksom. Angående responsen så har det varit asroligt. Jag trodde att fanzinet var skitkass, men jag har nästan bara fått bra respons. Några recensioner har jag tyvärr inte läst än.

6. Känner du dig mer delaktig i "punkscenen" efter att du släppt zinet?
Ja, som sagt så får man en fot in. "Det brinner" har gett mig en anledning till att prata med folk på spelningar, man knyter kontakter och det är förbannat roligt. Sen så tycker jag inte att man kan säga att man är aktiv i punkscenen om man inte gör något för den och det gjorde jag ju inte innan, så på så sätt så är ju svaret självklart JA! En intressant grej som jag har tänkt på är att dom med mest nitar, som skrävlar om hur punk dom är, oftast aldrig har gjort något för punkscenen. Det är ju liksom en ge och ta-kultur, så det blir ju konstigt om man bara tar. Det här blev ett väldigt dåligt svar, men HEJ jag bryr mig inte.

Skrivet av Niklas Edström (Kulturfabriken #4 finns att köpa, kontakta luddelarvig@hotmail.com)

Dom flesta som gillar film och musik har hört begreppet: ”Så dåligt att det blir bra”. Saker som är så dåliga att det blir bra är ofta riktigt klyschiga, fula men ändå grymt underhållande. Vad finns det för saker som är så dåliga att de blir bra då? Jo, nu ska jag ge er en lista på det. Sieg heil.

1. Fruktansvärda noll-budget B-filmer (also known as Z-filmer eller Z-movies)
För det mesta så är ”så dåligt att det blir bra” känt inom filmvärlden. Och då pratar vi inte om storslagna 3-timmarsepoker som Steven Spielbergs filmer. Nej, nu pratar vi om filmer som filmats in utan budget, utan manus på en taskig digitalkamera, redigerade rejält fort och sedan uppslängda på youtube. Klassiker inom denna genren är såklart Radioactive Nazi-zombies must die, som handlar om nazister som blir infekterade av Tjernobyl-stoft, och förvandlas till zombies. Den är gjord av filmteamet GrillBritt, som oftast gör riktigt obskyra filmer utan budget. De flesta av deras filmer finns på youtube-kanalen KamratMattis. Där finns även Nekrofilkoprofagen, där specialeffekterna är grymt ”så dåliga så att de blir bra”. Den mest uppskattade Z-filmen är såklart Plan 9 from Outer Space, av nollbudget-mästaren Ed Wood. Denna film handlar för det mesta om flygande tefat, eller som man tydligt ser i filmen – navkapslar. Jag har själv inte sett den men vill verkligen se den, och då menar VERKLIGEN. Andra såna här filmer är Glen or Glenda, Chainsaw Scumfuck, Onkel Kajs Head Trauma Induced Bowel Movement, Red Boule med mera. Gå in på http://www.badmovies.org/ för mera!

2. Wannabe-bajspunkband.
Band som Stjärtsmör, Operation Bajs & Smegma Lickers med mera är grymt roliga att lyssna på, och de ska ha förbannat mycket cred för det. I Stjärtsmörs och Operation Bajs fall så är deras låtar under 20 sekunder och inspelade på mobiltelefon, ibland utan instrument, ibland med. Låttitlar varierar från ’Bajsmangel’ till ’Rosholger' med mera. Det finns dessutom mycket högkvalitativ Bajspunk som Rövbajs och DH Pamoash. Jag gillar alla bajspunkband, dåliga som bra, bara så att ni inte missuppfattar.

3. Neil Hamburger
Denna snubben är typexemplet på ”Så dåligt så att det är bra”. Han är ståupp-komiker och hans shower består av att han tar på sig en frack, samlar på sig ett par drinkar, går upp på scen, drar tre-fyra ordvitsar, hostar rejält och sen går ner. Man skrattar så man dör, inte för att hans skämt är roliga, utan för att han skämt inte är roliga. Mycket nöje.

4. Luffarens Guide 2ill Sverige (http://www1.shellkonto.se/lg2s)
En hemsida, som är som en blandning av Wikipedia, Liftarens Guide Till Galaxen, Monty Python och barnmisshandel. Det är alltså en sida som är uppbyggd som en uppslagsbok, i samma stil som Liftaren Guide Till Galaxen, fast den innehåller brutalt absurda skämt om explicita ämnen. Bland artiklarna hittar du till exempel: Nakendiskning, Jocke med Kniven, Spädbarnsskämt, Nazism, Naturlagar, Jumpstyle med mera. Jag skrattar så jag dör.

 

5. Chris Crocker
Han är världskänd för ”Leave Britney Alone! BUHUÄHUÄHUÄHÄ!!”-videon. Det är fruktansvärt roligt att titta på hans youtube kanal, eftersom han är så brutalt jävla dålig. Han är fullkomligt kass och vet tydligen inte om det.

 

 

 

 

 

Skrivet av Anarkist-Ludvig (som tidigare skrivit Rotten Magazine, där det första numret är ute på papper just nu!)

Den 22 september kommer Binkie Liljegren vara expert i historia i Filip & Fredriks program "Boston Tea Party". Vi vet även att han kommer sjunga en punklåt med programmets husband, vilken har vi dock inte fått reda på. Vi hoppas att det inte är något med dom där Sex Pistols.

För er som inte vet vem han är och var så kan jag berätta att han både var trummis i banden Garbochock (Malmö City, Så kall så het)  och Besökarna (Anna Greta Leijons ögon), plus redaktör för fanzinet "Noncha Allt" mellan åren 77-78.

Lycka till!
//Larvig

Fanzinet fick möjligheten att intervjua gitarristen "Andy Instigate" i detta härliga band som tagit punkscenen med storm (fan va klyschigt det där lät), hursomhelst, här är han! (eller inte här i tidningen, men hans ord liksom... spaceat!)

För dom som inte än känner till er, kan du förklara lite kortfattat vad ni är för några och vad ni spelar för musik?
Jag heter Andy och spelar gitarr. Jag har brillor och ett dumt leende och driver Instigate Records – skivbolaget som släpper allt med Sista Sekunden. Dempe sjunger och jobbar som tatuerare. Varje gång vi är ute och spelar kommer det fram jönsar och snackar bläck med honom. Tommy spelar bas och pluggar historia och religion tror jag. Han är helt grym, kan typ allt. Han kommer från Blomstermåla i Småland, samma hemstad som Benno Magnusson. Julian är vårt 20-åriga lammkött och tillika trummis. Han kommer från Frankrike och är nybliven singel (he's a catch ladies!). Tillsammans är vi Sista Sekunden och vi spelar hardcore.

Sista Sekunden startades i april 2005 och redan i juli samma år hade ni en demo med sju låtar, hur lyckas man arbeta så snabbt på bara tre månader?
Alltså, vi gjorde ju tre låtar första gången vi repade. Det går snabbt när man är peppad. Sen valde vi på en gång att jobba intensivt, och att göra en första spelning utan att sälja en demo fanns inte i vår föreställning. Jag jobbar på ett tryckeri där vi tryckte omslagen, Dempes dåvarande tjej tog bilderna och Tommy spelade in allt på sin portastudio.

Ni har än så länge släppt två skivor plus en split med ett japanskt hardcoreband, känns det som om ni är på väg åt rätt håll?
Det är klart det gör. När vi åkte hem från en spelning igår fick jag nästan gåshud när jag insåg att vi gör det jag alltid drömt om. Men visst, vi kanske är på väg åt fel håll. Det lustiga är att vi gör det ändå. En hardcorefyrkant på väg ingenstans.

Dempe verkar skriva all text, har det alltid varit så och finns det någon speciell anledning till varför?
Jag tycker det är självklart att sångaren skriver texterna. Inte bara är det ett fundament i vår musik men även ett måste för att det ska kännas ärligt och från hjärtat.

På eran andra skiva har ni uppenbart gått över till ett ännu mer melodiskt sound, hur kommer denna utveckling sig?
Jag älskar punk och skit, men jag älskar också melodier och hookups. Efter ett tag bestämde jag mig för att skita i vad folk tycker och göra vad jag vill. Den första skivan var ett rått konstaterande – här är vi, fuck you! Den andra skivan var ett bevis på att vi ville mer än bara fuck you.

På era influenser har ni skrivit in Ebba Grön, jämförelsen är inte uppenbar, går det att förklara?
Ebba Grön var det första punkbandet jag någonsin hörde och än idag är tycker jag det är Sveriges bästa band. Det är klart att jag känner mig inspirerad av det, även om det kanske inte hörs i musiken så finns det i känslan.

Ni har spelat i Japan, Sverige och Finland, vilket land har ni känt er mest uppskattade i?
Sverige såklart. Inte så konstigt med tanke på att vi har gjort merparten av våra spelningar här och sjunger på modersmålet. Vi har faktiskt också spelat i Tyskland, Norge och Danmark. Och nu ska vi ut på två Europaturnéer i vår. Det ska bli spännande!

Japans punk/hc-scen verkar bli allt större. Har ni märkt någon större olikhet jämnfört med scenen i Sverige?
Jag tycker nog det är tvärtom. Sedan jag var i Japan första gången hösten 2003 har jag märkt en stagnering inom punkscenen. Skivaffärer har gått i konkurs, punksen köper inte särskilt mycket utländsk musik, och besökarantalet har minskat. Eller så är det kanske jag som blivit sämre... Den största skillnaden mellan deras scen och vår är väl att de är mer noggranna och proffessionella, ungefär samma skillnad som våra länder har. Man får ingen mat på spelningarna heller, men det har ju svenskarna också börjat slarva med.

Vilken låt har ni repat på flest gånger?
Det måste vara "Tattoos är punk" med tanke på att det var första låten vi gjorde. Annars kommer jag ihåg att vi jobbade mycket på "Bombplan", så den har vi också harvat en hel del.

Vilken låt brukar bli den svettigaste att spela live?
Det brukar bli den femte låten, när setet verkligen är igång, och det är väldigt ofta "Du stal mitt liv" – en ganska tacksam och lätt låt.

Vilken låt tror du har gått hem bäst bland eran publik?
Tattoos och Bombplan.

Vilket blir erat nästa steg nu?
Boka klart turnén med DSB i feb/mars. Boka klart Europaturnén i maj. Boka klart Skandinavienturnén i aug. Göra fler låtar och repa dom stenhårt till nästa skiva. Börja söka oss till nya sjuka ställen; Australien, Singapore, Island, Mexico, Baltikum... Mycket snack leder till mer hockey än inget snack alls.

Tack så mycket!
Tack själv Ludde! Kör hårt, så ses vi i Stockholm på internationella kvinnodagen.

UPDATE: Sista Sekunden har för övrigt bokat in en turné i USA nuförtiden, och släppt en ny skiva!

//Larvig